disktrasa

Tunghäfta och skrivkramp på samma gång. Olyckligt när man har så mycket att få ur sig. Går som en tickande bomb. Tidigare idag gick jag tillbaka i tiden och gick på det igen. Naiv som jag är. Jag log och köpte det på en gång. Som att det inte fanns något alternativ. För det gjorde det inte. Jag såg bara det fina. Framåt. Inga hinder.

För sånt händer ju aldrig mig. Det gör ju inte det.

Happily ever after is so once upon a time.

Och så har jag ju en blogg som uppdateras också...


Idag i skolan skulle vi jobba med vårt egna varumärke. Detta betyder att vi skulle komma på en massa bra egenskaper om oss själva. Jag skrev "Matvrak, små fötter, klumpig, självkritisk och dåligt tålamod."

?

Barbro, vår lärare, tyckte inte att det dög så jag fick ta hjälp av klasskompisar och resultatet blev: Omtänksam, driven drömmare och människokännare.

Har faktiskt alltid känt mig som en människokännare. Och sedan flyttade jag till Leksand. Jag har bott här i ungefär ½ år och redan har det hänt så otroligt mycket. Just nu känner jag inte ens igen mig själv, och då kan jag ju inte vara en människokännare. Inte egentligen. Har inte känt mig så lost sedan åttonde klass.

Jag hittade en trygg punkt och sen förlorade jag den. Jag hann vänja mig så snabbt. Alldeles för snabbt. Nuddade, sen var jag fast. Fast i något så fint som också kan vara så gräsligt fult. Som rosa och rött ihop. Tubsockor i sandaler.

När ska det sluta göra så förbannat ont? När ska allt ta slut? På riktigt.

Jag trodde att jag skulle kunna leva mig igenom den här dagen som vilken dag som helst. Jag har ju aldrig brytt mig förr. Det har liksom inte varit värt. Och det är det inte heller. Jag älskar lika mycket idag som jag gjorde igår. Men ändå. Det gick visst inte att stänga av idag heller.


Dagen slutade i alla fall helt underbart med brudmiddag på Ledgents. Jag åt världens godaste hamburgare och ligger nu raklång i sängen, mätt och belåten. Är magen glad är människan glad, som Gustav Svensson säger.


Imorgon smäller det. Då är det Schlagerrevanschen som gäller. Går något åt helvete är det mitt fel. Fy fuck vad nervös jag är.

När man tappar greppet är det skönt med en livlina. Att ringa en vän. Sen om det är ett spel, det vet jag inte. Men jag tror inte det. Om inte spelet går under namnet "livet".

Jag förstår. Vare sig jag vill det eller inte.

Denna gång slog jag numret till Elinor, min kloka bror, som alltid lyssnar och är bredd med en kram när hon är på plats. Det är väl egentligen det jag behöver nu. En kram. Och kanske ett "det kommer bli okej".

Och förlåt alla för att jag är dålig på att höra av mig. Det är mycket nu.

Jag har aldrig unnat mig så mycket som när jag blev student. Är inte det lite sjukt? Idag lurade jag på mig själv ett par till skor. Ett par finfina vårskor. Och ett par solglasögon som jag faktiskt passade någorlunda bra i. Jag vill så gärna att våren ska titta fram nu.

Tygskor, sol, tunn jacka, fågelkvitter, grönska, vårskrik alá Ronja rövardotter och pirr i magen. Snoriga näsor och rinnande ögon för oss som är överkänsliga mot pollen, ångest inför första-maj-dopp, längtan till sommaren.

Planer och fräknar.

Att få en oväntad sovkamrat är aldrig fel. Det är inte heller en hyfsat spontan tripp hem till värmland i helgen. Åker imorgon efter mitt lunchmöte. En längre biltur och P3 på hög volym gör en ofta gott.