Låten.
Det finns en låt i mitt liv som jag inte längre kan lyssna på. Som jag inte vill säga är förstöd, för den betyder för mycket, men nästintill på grund av en fruktansvärd igenkänning. Jag är liksom rädd för den. Låten. Men ikväll lyssnade jag och mimade med i texten som jag gjorde sist som var på min födelsedag.
Jag hoppas att jag någon gång ska kunna lyssna på den på samma sätt som då och låta ögonen tåras på grund av att den är så jävla fantastiskt genuin. Och vacker. Verkligt vacker.Trots att jag har livlig fantasi har jag liksom alltid fascinerats av verkligheten.
Anledningen till att jag inte kan lyssna på den längre är dels för att personen som jag tänker på när jag hör texten inte längre finns i mitt liv men också för att den är så brutalt ärlig. Det sjungs om saker som jag inte är redo för att varken säga eller känna. Jag är inte ens säker på att jag helt och hållet vill, trots att jag vet att jag måste.
Alla dessa måsten.
