.
Låten.
Det finns en låt i mitt liv som jag inte längre kan lyssna på. Som jag inte vill säga är förstöd, för den betyder för mycket, men nästintill på grund av en fruktansvärd igenkänning. Jag är liksom rädd för den. Låten. Men ikväll lyssnade jag och mimade med i texten som jag gjorde sist som var på min födelsedag.
Jag hoppas att jag någon gång ska kunna lyssna på den på samma sätt som då och låta ögonen tåras på grund av att den är så jävla fantastiskt genuin. Och vacker. Verkligt vacker.Trots att jag har livlig fantasi har jag liksom alltid fascinerats av verkligheten.
Anledningen till att jag inte kan lyssna på den längre är dels för att personen som jag tänker på när jag hör texten inte längre finns i mitt liv men också för att den är så brutalt ärlig. Det sjungs om saker som jag inte är redo för att varken säga eller känna. Jag är inte ens säker på att jag helt och hållet vill, trots att jag vet att jag måste.
Alla dessa måsten.
Tokfransen som gjorde mig på bättre humör efter hockey-fiaskot
FF
Nu kände jag mig helt plötsligt aningen tragisk. Med andra ord - dags att sova.
Varsegoda för uppdateringen!

MVH, nakenfisen
första-maj-dopp för 12e året i rad!

:)
Synd bara att hon är i Leksand.
Imorgon efter några timmars jobb åker jag hem till värmland för det årliga första-maj-doppet. För tolfte året i rad ska min och Elinors bleka kroppar i den iskalla värnen. Inga konstigheter där inte!
om 50 år hoppas jag att det här är vi.

Första dagen på kontoret!
13.30 döck han äntligen upp och vi hade vårt lilla möte. Känns jättebra och jag är taggad inför de kommande veckorna. Trots att jag inte får följa med honom till Thailand. Eller projektledarna till Los Angeles...
Under mina tråkiga timmar tilldelade jag mig själv den viktiga uppgiften som pennvaktare...


Stora delar av mitt skrivbord.
Diggiloo

Tror jag har råkat haffat världens bästa LIA!
30 juni

Fina familjen.
Projekt "komma i sina gamla jeans"
IDAG började jag träna. På en 100% sunt sätt och mitt mål är att komma i mina nyaste jeans och mina gamla, avdankade, söndertvättade favoritjeans.
Tidsatt - check
Utmanade - yes
Realistiskt - tror det
Mätbara - jo, tack. tjena måttbandet....
Övernskomna - jabbadabbadoo
Jepp, är skolskadad.
Idag styrde jag en springrunda på 3 km och vad ska man säga... jag höll på att avlida. Fick ont i bröstkorgen, spottade slembollar hejvilt och benen blev till spaghetti ungefär efter 1 km. Men man måste ju börja någonstans som min lilla mamma sa. Imorgon följer jag med henne till gymmet by the way. På förmiddagen = dags att sova för Sandra som egentligen behöver sina 12 timmar skönhetssömn.
Imorgon ska jag på 6 års kalas och trycka kakor och pussa bebis. Blir fint det!
skalet
När jag förut tittade och verkligen iakttog mig själv i spegeln såg jag inte mig, Sandra. Jag såg en tom blick, dock med glansiga ögon, mungipor som hänger ner till knävecken och påsar under ögonen stora som ICA-kassar.
Det är inte jag. Inte egentligen, men jag vet inte hur och när jag ska hitta tillbaka. Vägen dit känns så lång. Alldeles för lång.
patetiskt ärlig.
Vissa klarar inte av baletten och måste fly för de tror det är det lätta och mest smärtfria alternativet. De bryr sig inte om ifall de kör över andra. Sårar och krossar sönder allt ömtåligt. De tänker bara på sig själva. Lever i sin egna lilla drömvärld och puttar undan problem efter problem. Men det finns ett stopp även där och då gäller det att man öppnar ögonen och tar ansvar för sitt agerande.
"Hur kan du ha tårar kvar, vännen"? frågade en vän för någon vecka sedan.
Jag har ingen aning. De tycks aldrig ta slut. Men blir man gång på gång lurad kanske det inte är så konstigt. När man ger och ger av sig själv utan att få något tillbaka. När man faktiskt för en gång skull känner trygghet hos någon och det sedan går åt helvete och du inte kan göra någonting åt det.
Nej, tårarna tar aldrig slut. Och visst, jag gav bort mitt lilla hjärta till någon som lika gärna kunnat runka, men jag klarar mig ur detta med. Tids nog. För jag är starkare än jag tror. Det sa Elinor till mig idag, och jag litar på henne. Jenny sa att jag förtjänar bättre och henne litar jag också på.
Snart står jag där vid kaffemaskinen igen och denna gång med mascara på ögonfransarna och ett genuint leende på läpparna.
Det lilla jag får ur mig.
Jag har fastnat och jag får inte ur mig mer. Det finns inget kvar samtidigt som jag översvämmar mig själv.
.





