.

Det krävdes en genuint glad dag utan massa skådespel. Då passar du på att helt oväntat ge livstecken, något som jag väntat på under en tid som känts som en evighet. Ett förlåt fick jag. Flera faktiskt. Inte är jag klokare än men jag kanske kan få bli någon gång?

Jag saknar dig hela tiden och nu är det min tur att be om ursäkt. Förlåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0