disktrasa - patetiskt ärlig.

Jag har mina skyddsänglar som hjälper mig när jag faller mot asfalten. Torkar mina tårar och blodet från mina knän. Kliar mig på ryggen tills jag gråtit mig själv till sömns och säger att allt kommer bli bra. För första gången på många månader tror jag dom. Även om det är långt borta så litar jag på det de säger. Hjärtesorgen är ett faktum men äntligen har jag fått något slags svar. Från en som faktiskt är mer komplicerad än mig. Men jag har aldrig varit något för det "lätta". Aldrig och kommer förmodligen aldrig vara det heller.

Vissa klarar inte av baletten och måste fly för de tror det är det lätta och mest smärtfria alternativet. De bryr sig inte om ifall de kör över andra. Sårar och krossar sönder allt ömtåligt. De tänker bara på sig själva. Lever i sin egna lilla drömvärld och puttar undan problem efter problem. Men det finns ett stopp även där och då gäller det att man öppnar ögonen och tar ansvar för sitt agerande.

"Hur kan du ha tårar kvar, vännen"? frågade en vän för någon vecka sedan.

Jag har ingen aning. De tycks aldrig ta slut. Men blir man gång på gång lurad kanske det inte är så konstigt. När man ger och ger av sig själv utan att få något tillbaka. När man faktiskt för en gång skull känner trygghet hos någon och det sedan går åt helvete och du inte kan göra någonting åt det.

Nej, tårarna tar aldrig slut. Och visst, jag gav bort mitt lilla hjärta till någon som lika gärna kunnat runka, men jag klarar mig ur detta med. Tids nog. För jag är starkare än jag tror. Det sa Elinor till mig idag, och jag litar på henne. Jenny sa att jag förtjänar bättre och henne litar jag också på.

Snart står jag där vid kaffemaskinen igen och denna gång med mascara på ögonfransarna och ett genuint leende på läpparna.