disktrasa

Det känns fortfarande som jag väntar på någonting. Svar, tecken eller egentligen vad som helst. Det känns som att jag alltid blir den som får vänta. Hoppas och hålla tummarna så hårt att de blir blå för att sedan släppa taget och med en djup andning ta in all besvikelse. Allt för ofta en besvikelse på mig själv.

När jag förut tittade och verkligen iakttog mig själv i spegeln såg jag inte mig, Sandra. Jag såg en tom blick, dock med glansiga ögon, mungipor som hänger ner till knävecken och påsar under ögonen stora som ICA-kassar.

Det är inte jag. Inte egentligen, men jag vet inte hur och när jag ska hitta tillbaka. Vägen dit känns så lång. Alldeles för lång.