.

I den fula verkligheten försover jag mig, tittar på Malou von Sivers till frukosten, bestående av en torr macka. Det är fint väder. Febern är kvar och jag behöver plugga. Vill ge fan. Gör det också till viss del. Pluggar alldeles för lite, shoppar en bok som jag kan läsa vid läggdags, en liten kontaktbok och nipple covers.

HEJ KP, ÄR JAG NORMAL?

Ser framåt, har massor att se fram emot. Stockholm i helgen, sälen nästa helg med mera, med mera. Ger fan i det också. Att se fram emot alltså. Ofrivilligt of course.

Vill ge fan i han som varken ser, hör eller känner.


.

Tunghäfta och skrivkramp på samma gång. Olyckligt när man har så mycket att få ur sig. Går som en tickande bomb. Tidigare idag gick jag tillbaka i tiden och gick på det igen. Naiv som jag är. Jag log och köpte det på en gång. Som att det inte fanns något alternativ. För det gjorde det inte. Jag såg bara det fina. Framåt. Inga hinder.

För sånt händer ju aldrig mig. Det gör ju inte det.

Happily ever after is so once upon a time.


.

Flunsan har hittat mig! Känner mig sjuk som en... karl! Ligger alltså, så gott som, på dödsbädden.

.

Och så har jag ju en blogg som uppdateras också...


Idag i skolan skulle vi jobba med vårt egna varumärke. Detta betyder att vi skulle komma på en massa bra egenskaper om oss själva. Jag skrev "Matvrak, små fötter, klumpig, självkritisk och dåligt tålamod."

?

Barbro, vår lärare, tyckte inte att det dög så jag fick ta hjälp av klasskompisar och resultatet blev: Omtänksam, driven drömmare och människokännare.

Har faktiskt alltid känt mig som en människokännare. Och sedan flyttade jag till Leksand. Jag har bott här i ungefär ½ år och redan har det hänt så otroligt mycket. Just nu känner jag inte ens igen mig själv, och då kan jag ju inte vara en människokännare. Inte egentligen. Har inte känt mig så lost sedan åttonde klass.

Jag hittade en trygg punkt och sen förlorade jag den. Jag hann vänja mig så snabbt. Alldeles för snabbt. Nuddade, sen var jag fast. Fast i något så fint som också kan vara så gräsligt fult. Som rosa och rött ihop. Tubsockor i sandaler.

När ska det sluta göra så förbannat ont? När ska allt ta slut? På riktigt.


.

Jag trodde att jag skulle kunna leva mig igenom den här dagen som vilken dag som helst. Jag har ju aldrig brytt mig förr. Det har liksom inte varit värt. Och det är det inte heller. Jag älskar lika mycket idag som jag gjorde igår. Men ändå. Det gick visst inte att stänga av idag heller.


Dagen slutade i alla fall helt underbart med brudmiddag på Ledgents. Jag åt världens godaste hamburgare och ligger nu raklång i sängen, mätt och belåten. Är magen glad är människan glad, som Gustav Svensson säger.


Imorgon smäller det. Då är det Schlagerrevanschen som gäller. Går något åt helvete är det mitt fel. Fy fuck vad nervös jag är.


.

När man blir jämförd med ko-kvinnan är det dags att boka massage.

.




Det tar aldrig slut.

skol-time

5.30 slog jag upp mina blå, fastän jag varit vaken hela natten har jag i alla fall blundat och försökt. Försökt andas i takt med Elinors djupa snarkningar och försökt att inte tänka så förbannat mycket. Stänga av, om så bara för en sekund. När slutade jag kunna göra det? Varför kan jag fråga mig ibland... eller stängde jag verkligen av?

Idag börjar skolan igen. Det kommer bli en händelserik vecka med en massa jobb, skola, stress och förhoppningsvis - roligheter! Jag hoppas onsdagen blir bra, att jag blir nöjd och att jag inte glömt något viktigt och stort. Att det kommer folk och att artisterna är nöjda med allt. Att teknik funkar som det ska och att alla får roligt.

Och så har vi morgondagen, kärlekens dag. Vi är ett gäng som ska ut och käka för att sedan smutta bort lite hjärnceller. Med betoning på lite för min del då jag, som sagt, ska jobba hela onsdagen.

Vi får se hur allt blir, det beror sig på idag. Den stora anledningen till min sömnbrist. Snälla, gör mig inte besviken.

SMS-konversation

Jag: Vad har du gjort med mig? Jag ligger i soffan med uppknäppta byxor, har en öl i handen och jag tittar på trav?!

Pappa: Du är rätt fostrad du :-)




?

vänskap

När man tappar greppet är det skönt med en livlina. Att ringa en vän. Sen om det är ett spel, det vet jag inte. Men jag tror inte det. Om inte spelet går under namnet "livet".

Jag förstår. Vare sig jag vill det eller inte.

Denna gång slog jag numret till Elinor, min kloka bror, som alltid lyssnar och är bredd med en kram när hon är på plats. Det är väl egentligen det jag behöver nu. En kram. Och kanske ett "det kommer bli okej".

Och förlåt alla för att jag är dålig på att höra av mig. Det är mycket nu.



Jag visar mig svag, men det jag visar, det är faktiskt jag.

Jag har aldrig unnat mig så mycket som när jag blev student. Är inte det lite sjukt? Idag lurade jag på mig själv ett par till skor. Ett par finfina vårskor. Och ett par solglasögon som jag faktiskt passade någorlunda bra i. Jag vill så gärna att våren ska titta fram nu.

Tygskor, sol, tunn jacka, fågelkvitter, grönska, vårskrik alá Ronja rövardotter och pirr i magen. Snoriga näsor och rinnande ögon för oss som är överkänsliga mot pollen, ångest inför första-maj-dopp, längtan till sommaren.

Planer och fräknar.


ikväll blir vi fulla för kärlekens skull


.

Att få en oväntad sovkamrat är aldrig fel. Det är inte heller en hyfsat spontan tripp hem till värmland i helgen. Åker imorgon efter mitt lunchmöte. En längre biltur och P3 på hög volym gör en ofta gott.


nothing worth having comes easy.

Imorse sa jag hejdå till sju centimeter av mitt hår. Små förändringar kan ge mig hopp om större. Jag letar efter acceptansen. Vägledningen. Svaren på alla gåtor. Jag skriver för att ventilera, öppna på locket och för en gång skull låta det rinna över. I hopp om att få perspektiv. Övertygelse.

Är anledningen av saknad eller är det ett samvete som spökar? Jag kan fortfarande inte vara arg. Det skulle möjligtvis vara på mig själv då. Om det visar sig vara mina blåa, blinda som låtit sig luras. En gång till.

Jag saknar så otroligt mycket. Mina vänner. Lilla skithunden. Rörelse. Förståelse. Trygghet. Det. Dig.


When most people ran away - I had to stay

Åre var allt annat än lugnt.








.

Det är så svårt att spela något man inte är. Jag lyser igenom och brister som den svagaste isen. Ihop, isär, ihop, isär. Velandet gör mig otillräcklig. Svag och sårbar.

Nu åker jag i alla fall, på en resa som redan känns förstörd.

Förintelsens minnesdag 27/1

På fredag är det Förintelsens minnesdag. Det får mig såklart att tänka på Sioma och Katja. Hur mår dom? Lever dom ens?

Det ger mig också dåligt samvete. Varför hör jag inte av mig oftare? Varför kämpar jag inte för att få ut filmen till fler människor? Det känns som att jag har ett ansvar nu. För vi får inte sluta prata om det. Och som Sioma sa; Vi alla har ett ansvar att säga STOPP! Vare sig det handlar om mobbning, kvinnoförtryck eller rasism.

Jag vill åka tillbaka till Polen. Se det igen. Reflektera, ta in och bearbeta. Har nog aldrig riktigt gjort det. På riktigt liksom.


.

Åkte till Kupolen med Elin i hopp om att bränna lite pengar. Jag måste verkligen ha ett par jeans och skor är ju alltid trevligt............. MEN, jag köpte tuschpennor i stället. Så där, mina vänner, har vi en av många anledningar till varför jag inte har en modeblogg.

Varför ska ALLT glittra för? Och varför ska allt vara magkort?

Nu ska jag måla. Och vara bitter. Har hört att det ska vara en bra kombo.

.

Det är alldeles för tyst. Maybe, maybe not. Yes, no, maybe so. Det slutar aldrig dyka upp frågetecken.

Just idag är jag så sjukt omotiverad. Kommer ingen vart. Huvudet är liksom någon helt annanstans. Typ, redan tagit semester. Men semestern börjar inte förens på torsdag vid lunch. Jag hoppas det blir bra, jag hoppas det blir precis vad jag behöver.

Vågar inte förvänta mig för mycket men kan inte heller sluta hoppas. Hoppas på peace, love and understanding. Skidåkning, öl och gott sällskap kommer jag i alla fall få, och det kommer man ganska långt på. Faktiskt.



Hej, jag heter Sandra och jag jobbar med event



Är det bara jag eller är jag inte lite lik ICA-Jerry på den här bilden?


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0