disktrasa

Det är så tokigt att man kan sitta en hel kväll och tänka, känna, grubbla, reflektera, analysera och så vidare, och så helt plötsligt kommer man på vad man behöver. En som förstår. På riktigt förstår.

Synd bara att hon är i Leksand.


Imorgon efter några timmars jobb åker jag hem till värmland för det årliga första-maj-doppet. För tolfte året i rad ska min och Elinors bleka kroppar i den iskalla värnen. Inga konstigheter där inte!

Och så var första dagen på kontoret gjord! Halv nio befann jag mig vid mitt skrivbord, vid min dator med min egen krall-mejl, superpepp på att få sätta tänderna i något. Men först stod möte med min handledare på listan, så att jag kunde få lite konkreta uppgifter. Timmarna gick... det blev lunch, jag satt, satt och satt.

13.30 döck han äntligen upp och vi hade vårt lilla möte. Känns jättebra och jag är taggad inför de kommande veckorna. Trots att jag inte får följa med honom till Thailand. Eller projektledarna till Los Angeles...

Under mina tråkiga timmar tilldelade jag mig själv den viktiga uppgiften som pennvaktare...



Stora delar av mitt skrivbord.

Jag ska på bröllop i sommar! Min fina vän och "storasyster" Jenny ska gifta sig med sin David. Tårarna bara rinner och jag är så glad för deras skull. Ett bevis på kärlek skulle man kunna säga. Det är så fint. Så fint att det gör ont.



Fina familjen.

Det känns fortfarande som jag väntar på någonting. Svar, tecken eller egentligen vad som helst. Det känns som att jag alltid blir den som får vänta. Hoppas och hålla tummarna så hårt att de blir blå för att sedan släppa taget och med en djup andning ta in all besvikelse. Allt för ofta en besvikelse på mig själv.

När jag förut tittade och verkligen iakttog mig själv i spegeln såg jag inte mig, Sandra. Jag såg en tom blick, dock med glansiga ögon, mungipor som hänger ner till knävecken och påsar under ögonen stora som ICA-kassar.

Det är inte jag. Inte egentligen, men jag vet inte hur och när jag ska hitta tillbaka. Vägen dit känns så lång. Alldeles för lång.

Jag har mina skyddsänglar som hjälper mig när jag faller mot asfalten. Torkar mina tårar och blodet från mina knän. Kliar mig på ryggen tills jag gråtit mig själv till sömns och säger att allt kommer bli bra. För första gången på många månader tror jag dom. Även om det är långt borta så litar jag på det de säger. Hjärtesorgen är ett faktum men äntligen har jag fått något slags svar. Från en som faktiskt är mer komplicerad än mig. Men jag har aldrig varit något för det "lätta". Aldrig och kommer förmodligen aldrig vara det heller.

Vissa klarar inte av baletten och måste fly för de tror det är det lätta och mest smärtfria alternativet. De bryr sig inte om ifall de kör över andra. Sårar och krossar sönder allt ömtåligt. De tänker bara på sig själva. Lever i sin egna lilla drömvärld och puttar undan problem efter problem. Men det finns ett stopp även där och då gäller det att man öppnar ögonen och tar ansvar för sitt agerande.


"Hur kan du ha tårar kvar, vännen"? frågade en vän för någon vecka sedan.

Jag har ingen aning. De tycks aldrig ta slut. Men blir man gång på gång lurad kanske det inte är så konstigt. När man ger och ger av sig själv utan att få något tillbaka. När man faktiskt för en gång skull känner trygghet hos någon och det sedan går åt helvete och du inte kan göra någonting åt det.

Nej, tårarna tar aldrig slut. Och visst, jag gav bort mitt lilla hjärta till någon som lika gärna kunnat runka, men jag klarar mig ur detta med. Tids nog. För jag är starkare än jag tror. Det sa Elinor till mig idag, och jag litar på henne. Jenny sa att jag förtjänar bättre och henne litar jag också på.

Snart står jag där vid kaffemaskinen igen och denna gång med mascara på ögonfransarna och ett genuint leende på läpparna.